akinom

Jaha, då sitter man i denna båten då...

Mitt hjärta är krossat! I tisdags säger sambon att "Nu får det vara nog, jag orkar inte mer". Och gör slut...
Vi har haft det lite sådär i ett bra tag nu och när jag för två veckor sen bad om ett uppehåll, endast för att vara ifrån varandra ett tag och hinna sakna varandra... Men när jag väl bestämde mig för att det är min SAMBO jag vill ha och ingen annan, så tyckte han det var bäst att flytta isär...

Självklart förstår jag honom, vem orkar leva med mig i alla evighet?? ;-D Skämtåsido, det är inte ens fel när båda träter... och i detta fallet är det så. Har gråtit varenda morgon i snart en vecka för att jag saknar honom. Bor just nu hemma hos mina föräldrar och det är ju inte det roligaste jag har varit med om i mitt liv.. Jag å morsan kommer inte riktigt överens.. Men jag får se det som en snabb lösning för att förhoppningsvis få en lägenhet inte allt för långt hemifrån vårt hem!

Ena stunden känns allt jättebra och jag tycker min sambos beslut var det bästa som kunde hända, men så vänder det på en hand och livet är bara piss... Jag älskar honom av HELA mitt hjärta och jag ger inte upp detta så lätt... Samtidigt, hur gör man när man krälar utan att vara för på??

Jag tror detta är bra för oss båda att vara ifrån varandra och få perspektiv på saker och ting och att vi förhoppningsvis hittar tillbaka till varandra igen... snart. Hoppas måste man ju alltid göra, för vad vore livet utan hopp?? Precis, ingenting. Nej, jag gör vad som helst för att detta ska fungera och då ska det fanimej göra det på riktigt! Är jag dum som tänker att det kan bli bra igen? Bra på riktigt? För detta är mannen i mitt liv.. och jag vet att jag är tjejen för honom, han kan inte hitta en bättre än mig... ha ha, bra att självkänslan är tillbaka en liten stund iaf :-)

Det är så mycket jag ska tänka på nu.. Allt det praktiska. Adressändring, packa ner mina grejer, försöka hitta ett ställe så Leia (katten) kan följa med mig, m.m. m.m..........................Men jag är inte redo riktigt än, kan ju inte sluta tänka på min älskling än och det kan ju vara väldigt bra att försöka "komma över" oss först... Vilket kommer ta lååååång tid...

Nej, nej, nej, nej, nej!! Jag ska visa honom att jag är den tjejen han en gång i tiden blev förälskad i och att jag fortfarande är den tjejen. Men visst, vi har båda förändrats, vi har vuxit ihop på något sätt. Jag känner mig inte hel utan honom. Känns som att våra 4 år tillsammans är raderade... Har jag en identitetskris nu också?? :-p

Nej, tiden läker alla sår och jag hoppas så innerligt att det kan bli vi två igen men inte just nu. Vill först och främst att han ska må bra och jag också självklart.. För att vi ska (förhoppningsvis) leva resten av våra liv tillsammans. Det är min tanke iaf.. Lite tid så han och jag får tänka, tid för honom och hans och våra vänner, och att bara få va... utan att behöva tänka på någon annan.

Han sa det igår till två av mina närmsta tjejkompisar att jag är en otroligt söt och snäll tjej och att han gillar mig som fan, men just nu känns hans beslut som det bästa. Och det respekterar jag till 100%. Även om min hjärna inte gör det och att det i hjärtat gör sååååå ont....

Nä, jag får helt enkelt se till att hålla mig aktiverad så jag inte tänker så mycket. För det är jag väldigt bra på ;-) Nu sitter jag hos min andra mamma och skriver av mig lite, mina päron har ju inte internet :-p man blir ju nästan handikappad utan det... Hemskt egentligen.

Jag har också skrivit ett brev till sambon som jag ska skicka nu i dagarna, mamma nr 2 har godkänt det. Där har jag skrivit ner alla mina tankar och känslor och vad jag känner för honom och oss. Tror det kan vara bra att skicka ett vanligt brev, det är mer personligt. Säger mamma nr 2 iaf och det funkade ju för henne, håll tummarna att det gör det för mig också. Hoppas bara att det inte ger fel signaler eller att jag skrämmer iväg honom... han ska ju ändå få tänka och vara ifred..

Ja, vad säger man? Livet e svårt... Nu måste jag äta lite, har gått ner 3 kg sen i tisdags... det är det enda positiva med detta, att jag blir smal igen ;-D

Ett gott råd: Ta väl hand om varandra och ta aldrig varandra för givet! <3

Kram M

Ja, vart sjutton ska man börja? Det är snö ute.. och kallt. Men nu till saken. Är tillsammans med världens snällaste kille sen ca fyra år tillbaka. Det har gått upp och ner som det alltid gör i förhållanden, men nu kände jag att nu får det fasen vara nog. Jag tycker om honom av hela mitt hjärta, men jag vet inte längre om bara är som vän. Det senaste halvåret har det känts som att jag bott tillsammans med en kompis, för vi ses aldrig..

Ja, jag vet att hans jobb tar mycket tid, men så har han jakten och bilen att greja med också. Plus att han måste hjälpa sin pappa och alla runtomkring.. Så det blir liksom ingen tid kvar för oss... men vet ni vad? Jag orkar inte bry mig längre känns det som. Jag bara kämpar å håller i för att detta ska funka, men jag får inget tillbaka. Det är jag som sköter allt, jag diskar, tvättar, städar, håller i evenemangen, fixar kalas å presenter... pust. Känner mig som en jävla "soccer-mom" :-p

Nu till det stora dilemmat... "flamman".. Fick kontakt med en gammal flamma för två veckor sen, och vi har inte pratat på över  år. Och det kändes så jäkla naturligt att prata med honom. Träffade honom förra veckan och han är precis som jag minns honom: Otroligt snäll, omtänksam, rolig, charmig, klok och lite blyg. Han var lång och ståtlig, hade inte lagt på sig avsevärt mycket sen sist, men vem bryr sig?

Vi satt och tittade på film och käkade mat, pratade om gamla minnen. Det kändes som om tiden hade stått stilla, att det inte hade gått mer än kanske två dagar sen vi sågs sist. Och jag kan villigt erkänna att så fort jag kom innanför dörren till hans lägenhet, kände jag bara att detta är meningen. Varför har han kommit in i mitt liv igen? Det måste ju betyda nånting...

Vi har iaf pratat i telefon nästan varje dag och på msn, och som jag sa innan, det känns fullständigt naturligt. Nu undrar ni säkert vad jag är för idiot som sitter här och skriver om en gammal flamma och inte om hur jag ska lösa allt med sambon? Vet ni vad? Jag orkar faktiskt inte ranta efter honom ängre och ställa upp på honom till 100% när inte han gör det för mig. Varför ska jag truga? Nej, det är dags att jag börjar tänka på mig själv för omväxlings skull.

Tillbaka till flamman.. vi snackade igår och vi skulle egentligen ha träffats idag. Men han tycker det känns så fel när jag har sambo och vi inte riktigt vet vart vi står. Men sambon vet ju om flamman.. men jag förstår hur han tänker. Så vi ska inte höras på en vecka så att båda kan få tänka ordentligt och reda upp sina problem...

Och så fort jag hör det ordet får jag en stor klump i magen.. för tänk om han inte vill den här gången heller? Hur fan ser det ut om jag går på hans ord igen? Nä, allvarligt, han är ärlig som skam och det beundrar jag. Men jag vill ju ha honom.. bara en liiten bit ;-)

Jag ska bli bättre på att skriva här, lovar att skriva minst en gång i veckan iaf :-)
Det är så skönt att skriva av sig, spec när såna här saker uppstår. Och jag vet inte vad jag ska göra... kan ju inte få honom ur huvudet, han är min rosa elefant :-)

Ha d gött!

Mvh M <3