akinom

Ja, vart sjutton ska man börja? Det är snö ute.. och kallt. Men nu till saken. Är tillsammans med världens snällaste kille sen ca fyra år tillbaka. Det har gått upp och ner som det alltid gör i förhållanden, men nu kände jag att nu får det fasen vara nog. Jag tycker om honom av hela mitt hjärta, men jag vet inte längre om bara är som vän. Det senaste halvåret har det känts som att jag bott tillsammans med en kompis, för vi ses aldrig..

Ja, jag vet att hans jobb tar mycket tid, men så har han jakten och bilen att greja med också. Plus att han måste hjälpa sin pappa och alla runtomkring.. Så det blir liksom ingen tid kvar för oss... men vet ni vad? Jag orkar inte bry mig längre känns det som. Jag bara kämpar å håller i för att detta ska funka, men jag får inget tillbaka. Det är jag som sköter allt, jag diskar, tvättar, städar, håller i evenemangen, fixar kalas å presenter... pust. Känner mig som en jävla "soccer-mom" :-p

Nu till det stora dilemmat... "flamman".. Fick kontakt med en gammal flamma för två veckor sen, och vi har inte pratat på över  år. Och det kändes så jäkla naturligt att prata med honom. Träffade honom förra veckan och han är precis som jag minns honom: Otroligt snäll, omtänksam, rolig, charmig, klok och lite blyg. Han var lång och ståtlig, hade inte lagt på sig avsevärt mycket sen sist, men vem bryr sig?

Vi satt och tittade på film och käkade mat, pratade om gamla minnen. Det kändes som om tiden hade stått stilla, att det inte hade gått mer än kanske två dagar sen vi sågs sist. Och jag kan villigt erkänna att så fort jag kom innanför dörren till hans lägenhet, kände jag bara att detta är meningen. Varför har han kommit in i mitt liv igen? Det måste ju betyda nånting...

Vi har iaf pratat i telefon nästan varje dag och på msn, och som jag sa innan, det känns fullständigt naturligt. Nu undrar ni säkert vad jag är för idiot som sitter här och skriver om en gammal flamma och inte om hur jag ska lösa allt med sambon? Vet ni vad? Jag orkar faktiskt inte ranta efter honom ängre och ställa upp på honom till 100% när inte han gör det för mig. Varför ska jag truga? Nej, det är dags att jag börjar tänka på mig själv för omväxlings skull.

Tillbaka till flamman.. vi snackade igår och vi skulle egentligen ha träffats idag. Men han tycker det känns så fel när jag har sambo och vi inte riktigt vet vart vi står. Men sambon vet ju om flamman.. men jag förstår hur han tänker. Så vi ska inte höras på en vecka så att båda kan få tänka ordentligt och reda upp sina problem...

Och så fort jag hör det ordet får jag en stor klump i magen.. för tänk om han inte vill den här gången heller? Hur fan ser det ut om jag går på hans ord igen? Nä, allvarligt, han är ärlig som skam och det beundrar jag. Men jag vill ju ha honom.. bara en liiten bit ;-)

Jag ska bli bättre på att skriva här, lovar att skriva minst en gång i veckan iaf :-)
Det är så skönt att skriva av sig, spec när såna här saker uppstår. Och jag vet inte vad jag ska göra... kan ju inte få honom ur huvudet, han är min rosa elefant :-)

Ha d gött!

Mvh M <3